Skulderbladen dunkade till och hon kände vingparen spännas ut på varsin sida av ryggraden. En mjuk fläkt omfamnade kroppen när hon försiktigt rörde på dem. Trots att Gabriella aldrig hade flugit av egen kraft förut, kände hon ingen svindel när kroppen lättade från heltäckningsmattan.
Gabriella Lind är klippan alla vänder sig till. Hon som fixar och får saker gjort. Projektleder hemmet. Ställer upp för kollegorna på jobbet. Skjutsar sina två barn till aktiviteter och gör deras läxor (vilket faktiskt går snabbare än om de ska göra uppgifterna själva). Hon stöttar väninnan som har relationsproblem och backar upp maken som gör karriär. När hennes nittiotvåårige biodlande farfar blir sjuk, vägrar flytta från gården och absolut inte vill ha hemtjänst, snurras även han in i ekorrhjulet.
Men hur mycket Gabriella än vill att alla i hennes omgivning ska må bra, mår hon själv allt sämre. Märkliga symtom smyger sig på, dessutom hamnar farfar på sjukhus.
En dag kollapsar Gabriella.
Plötsligt vet hon inte längre vem hon är. Är hon ens människa?
Med förhoppningen att landa och få vila gömmer hon sig på farfars gård. I den stora trädgården och med bina som guider börjar hon se tillvaron ur ett nytt perspektiv. Och precis som bin är experter på att anpassa sig behöver hon nu hitta sin roll i den nya tillvaron. Och när tiden är inne, föds en bidrottning på gården …
Inspirationen till boken fick jag för några år sedan. Då surrade jag, precis som Gabriella, runt i tillvaron och försökte sköta jobb, hem, barn och hus – och när min 92-årige farfar vägrade flytta från huset han bodde i, och inte heller släppte hemtjänsten över tröskeln, snurrade jag in honom i mitt ekorrhjul. När farfar dog, dog även en bit av mig. Men det som föddes var idén till Bidrottningen. Jag hoppas att Gabriellas inre resa kan ge läsarna möjlighet att reflektera över sin egen tillvaro och vad vi kan lära oss av bin.
Bidrottningen berör teman som ofrivillig förändring, hållbarhet och ”hot vi inte ser”, teman jag tycker varit väldigt spännande att utforska. Bidrottningen är också en tankeväckare, och en sorts hyllning till alla, fortfarande främst kvinnor, som surrar omkring utan att göra så mycket väsen av sig. De som upprätthåller familjer och samhällen utan att någon egentligen reflekterar över deras idoga arbete. Här kan vi dra en parallell med bina som är oerhört viktiga för ekobalansen.
Att skriva om mänskliga och vardagliga situationer som jag tror många kan relatera till, och sammanfläta dem med något extraordinärt.
Jag tror att vi är många som har lite av Gabriella i oss, så även jag. Farfar Bill är inspirerad av min egen farfar, så är det. Debora, Tobias, Sabina och alla de andra är helt fiktiva.
Inte psykosen. Där intervjuade jag en psykiatriker och en person som upplevt en liknande psykos som Gabriella får. Denne person beskrev upplevelsen som fascinerande och cool, hen var inte rädd utan kände sig fokuserad och jättesmart.
Men jag har tinnitus. Ett ihållande tjut, låter som det där pipet på testbilden på teve, om någon minns. Går aldrig över, det piper ihållande 24/7.
Och jag har kollapsat. Då tappade jag det mesta; minnet, håret, känseln i kroppen och förmågan att prata sammanhängande.
Hur blev du frisk?
Jag rehabiliterades på heltid i 16 veckor, av ett team bestående av läkare, psykolog, fysioterapeut och arbetsterapeut. Tack och lov att jag fick denna fina hjälp. Idag är jag frisk.
Ja det blir det! Nu skriver jag på den andra delen i bisviten. Det blir en fristående uppföljning där Debora kommer att ta mer plats.